Nu vet jag inte om det är mig du vänder dig till eller TS, men för min del är det så här:
Jag har aldrig hunden lös, möjligtvis kan jag släppa linan och när jag gör det fattar hon direkt att det är träning på gång, vilket hon älskar, och håller sig nära." Kanske får man gå fot eller zickzack mellan benen eller ... - å vad spännande!" tycks hon tänka. Om jag släpper henne kan hon dra. Hon känner direkt om det finns vilt i kvarteret och hon tar inte fel, även om vi har en bit kvar innan jag kan se det. Släpper jag en godisbit söker hon ögonkontakt för ett "varsågod". Ser hon en hund blir hon heldöv oavsett vilken hund, men reaktionen blir olika. Valpar piper hon efter, likaså hundar som hon känner som vänliga, men stora främmande hundar och hundar som visat sin mörka sida morrar hon åt. Hon har tyvärr blivit attackerad av flera hundar modell större (brokshundsraser, pitbull, Weimaraner och Golden).

Nu ska jag kläcka ur mig något som säkert många kommer protestera åt ... men det är vad jag tror

Jag är glad att det finns lite *jakt* i mina pudlar... eller mestadels i Diesel då (för att inte tala om hans pappa Bruno då).
Det visar att det finns något av pudelns ursprung kvar.
Tyvärr... är det ingen som på länge avlat på de jaktliga egenskaperna så .. de har därmed blivit lite si och så med den egenskapen.. i vissa linjer kanske den försvunnit helt, i andra lite kvar men i och med ingen riktad avel på det så ... har ödet mer fått bestämma.. så hos vissa finns de jaktliga egenskaperna i större omfattning och hos andra i väldigt liten omfattning.

Hur många pudlar gillar att simma/ vattenarbeta? Tycker mig höra om flera pudlar som inte gillar vatten. Tänk då på att pudeln en gång var en vattenapportör.

Naturligtvis kan det bero på hur man förvaltar dessa egenskaper.. jag har låtit mina pudlar redan som valp få bekanta sig med vatten, få lära sig simma, få apportera m.m.
De har även fått lära sig att t.ex. spåra... att den *jakten* är bara tillåten tillsammans med mig. Visst.... med Bruno hade jag rätt stora utmaningar med i början. Han hade en enorm jaktvilja men... med massor av träning så kunde vi till slut samsas i skogen. Med Diesel så tränade jag in det från början.... helt 100 säker är han väl inte idag meen.. de få gånger han olydigt drar iväg så är det inte lång stund i alla fall.

Jag tror detta gäller främst storpudlarna. De användes för mycket länge sedan i jakt (vattenapportering), de små har väl kommit till senare och mer till sällskap... rätta mig om jag har fel.

Jag märker än mer av detta nu när jag även har en jaktcocker. Jaktcockern är ju avlad på sina jaktliga egenskaper, på sitt fina samarbete med föraren. Wesslan är visserligen bara 10 månader ännu meen... har ett helt annat sätt ... mer lyhörd, mer lydig, mer vilja att jobba tillsammans med mig.

Spännande tankar, Lena. Jag tillhör numera dem som hade önskat att fler pudeluppfödare hade mer i åtanke för sina hundar än att "bara" vara snälla och snygga.

Jag hade inte haft något emot en vattenapportör. Vi bor på gångavstånd till havet och har verkligen försökt med vattenlek och simning, men nej. Rådjur, hare och annat skogsvilt ska det vara. Spår eller synintryck och så bara drar man. Vadå inte får? Skiter man fullständigt i. Lyder gör man om belöningen är mer värd än det förbjudna. Köttbullar och kampleksak i all ära, men ett riktigt spår slår det inte! Långsamt börjar jag ana att impulserna att jaga motorfordon blir lite svagare. Om ett par år kanske hon blir trafiksäker, men rådjursren...inte förrän hon somnar in, skulle jag tippa.

Ja, till förig fågelhundspudel.
Nej, till drivande pudel.

Ja, en drivande pudel är ju inget man längtar efter förstås .

Vår Herr Pudel har lärt sig att simma och apportera väldigt bra i bassäng. Han var ingen naturbegåvning direkt. Men numera är han nästan duktigare än den bedårande labradåran (som förstås alltid har kunnat det där med simning).

Kanske skall förtydliga att min hund inte sjunker, som en bulldogg jag kände, utan helt enkelt ogillar vatten. Tjurar ordentligt när hon måste gå genom smältvatten så här års.

Jisses, sjönk den, bulldogen !

Kanske var att ta i, men hon kunde med nöd hålla huvudet ovan vattnet, frallan.