Tänkte presentera mig och vovve, som är nya på forumet.

Jag och sambon kom överens om att vi var redo för en hund i vårt liv, med sambons pälsdjurs allergi, som dock tålde pudel och jag haft en innan och vad nöjd med rasen var valet enkelt. Efter en tids annonsletande hittade vi han, Hunden! En 2 årig mellanpudel hane. Vi for dom långa milen ner och väl nere möttes vi av... Inte riktigt det vi trodde oss möta. Vovve var reserverad och smal, och hans gamla hem var väl inte riktigt vad vi väntade oss heller. Men vovve fick trots det följa med oss hem, mager och reserverad men hoppade in i bilen med världens skutt!
För att vovve inte skulle behöva vara ensam hemma på dagarna hade vi planerat in att han skulle vara med husse på jobbet då dom möjligheterna fanns. Dag 4 var han lös på morgonen och det kom in en kund. Liten gul vart rädd och gick till dörren, som inte var ordentligt stängd, och med en knuff så var han ute.
Sambon for efter, ringde mig som låg hemma och var sjuk och jag sprang givetvis ut i världens fart, men han var inte alls påväg mot lägenheten, han var påväg bort från allt, men det visste vi inte då.

Jag gick runt i kvarteret och ropade och kollade, pratade med alla hundägare jag mötte och ringde polisen för att meddela att det var en hund på rymmen.
När jag lagt på har jag fått ett sms utav en stallkompis som sett vovve i stan, mitt i stan, bredvid E4an påväg norrut. Känslan av panik blir starkare och starkare, jag kastar mig in i bilen och kör i ilfart mot det håll han sågs. Påvägen så ser jag honom på campingen, jag är dock i fel fil och måste upp och vända, när jag kommer tillbaka är han inte kvar. Jag kontaktar alla på campingen, går runt i skogen och spanar och ropar när det ringer på mobilen, ett samtal från en människa som far mot stan meddelar att vovve springer i fel fil påväg norrut. Tårarna rinner och jag kan inte längre tänka klart, jag springer mot bilen och far iväg, kör en mil längs vägen fram och tillbaka fler ggr än jag höll räkningen på men ingen vovve någonstans. Slut på ideer och feberyr parkerar jag och ringer en vänn, hon lyckas tala mig såpass till sans att jag börjar andas normalt, vi skulle mötas vid lägenheten och precis då hon kommer får jag ett samtal ifrån en man, som kört bakom vovve en mil, vovve vägrar att stanna men dom följer efter, det är inte långt ifrån oss och vi kör dit direkt. Då vi kommer fram har vovve sprungigt in i skogen. Vi ropar och lockar men efter ett tags genomsökning av skogen hoppar vi in i bilen och far istället vidare och hoppas att han sprungigt ut på vägen igen och att vi får en skymt utav honom. Flera flera mil senare och inte ett spår far vi tillbaka till lägenheten för att invänta nästa tips. Kontaktar alla man kan tänkas kontakta, jaktlag, vänner, taxi bolaget, brukshundsklubben osv osv. Dagen går och inget mer tips kommer in förrän sent på kvällen då en taxichaffis har vovve framför bilen över en mil ifrån där han senast sågt. Jag och sambon tror knappt våra öron men har nog aldrig sprungit så fort, vi kastar oss i bilen och far iväg. Möter upp taxi bilen och snart har vi honom framför bilen! Vi lyckas få honom mellan bilarna på vägen, men han är 20 cm ifrån sambon men kastar sig ner i ett dike och far sedan in i skogen och spåret är borta. Hela natten far vi fram och tillbaka men inser att chansen är minimal att han kommer fram och att han med all säkerhet lagt sig under en gran och trycker.

Detta var en onsdag. På fredagen får vi återigen ett samtal och han har synts till en mil ifrån där han sist sågs, en kvinna som såg honom, kört efter honom med bil och sedan sprungit bakom en bit men lönlöst. Vi far dit och hon tar 2 av sina hundar, varav en i löp och en annan kvinna kommer dit med sina 2 spårhundar och vi far ut och letar. Det mörknar och skogen är tät, vi vet inte vart han är och får tillslut ge upp för kvällen. Han lever iaf var trösten just då, även om han haltat illa enligt kvinnan som såg honom. Dagarna går och inga nya spår, vi far tillbaka till stället han sist sågs på 2 ggr per dag, gör kojor och lägger ut filtar och mat men utan resultat. Vi ritar en karta och märker ut ställena han sprungit på och nu verkar han röra sig tillbaka till punkten vi såg honom den där onsdag kvällen, fler matställen läggs ut. Dagarna går och ingen ser honom, vi blir mer och mer modfällda. Kvällen den 11 dagen han är borta får vi ett samtal, en kvinna har sett honom krypa in i ett katthus på gården, återigen far vi iväg och är livrädda, ska vi fånga honom? Eller bara se honom? Eller hinner han förflytta sig innan vi kommit fram? Vi ringer när vi närmar oss och dom meddelar då att dom har honom fångad! Jag ger ifrån mig världens glädjeskrik och tårarna börjar rinna. Jag är beredd på att det inte är så mycket hund kvar, då han var mager redan innan men var inte beredd på det benrangel som möter oss. Han är nästan apatisk och låter mig plocka upp honom utan problem, vi försöker få tag i en vet och distriktarna svarar och vi far direkt dit. Vovve är så mager att man känner varenda ben i kroppen på honom, men där i bilen så får jag helt spontant en puss i ansiktet innan han kryper ihop i min famn och somnar. Där och då insåg jag att hoppet är inte ute, vi ska fixa detta! Inne hos vet får han dropp, kollar temp och allt ser normalt ut, jag berättar att han har haltat och vet känner igenom benen men känner ingenting, säger att om han gör det senare kan vi kolla upp det då men inget akut, vi får åka hem och börja vänja vovve vid mat, hålla koll så att han inte blir kass i kistan och hålla tummarna för att detta går vägen.

Han hoppar till något steg på promenaderna, för det mesta vänster bak men ibland höger, är i kontakt med vet som tycker vi ska avvakta och han börjar gå upp i vikt. Vi bara njuter utav att ha honom hemma och låter livet rulla på i den takt som det blir. Det har nu nästan gått en månad sedan han kom hem, han har insett att vi är rätt trevliga människor och träningen går framåt. Han är en kräsen herre och torrfodret är inte längre lika lockande, han har fortfarande lite att gå upp men framförallt muskler eftersom att han än får hålla sig till rätt lugna promenader. Började träna inkallning såfort han började knyta an till oss och idag var han lös på promenaden för första gången, har innan fått vara i långlina då och då, och dom senaste dagarna har jag bitvis under promenaderna släppt kopplet som fått släpa efter honom. Han skötte sig klockrent, kom som ett skott och höll stenkoll på matte, ville inte gå för långt bort och om jag vände håll kom han som ett skott, och jag kan knappt fatta det, min lilla mirakelhund är hemma igen.

Han hoppar fortfarande till bak på promenaderna ibland, vet ska kontaktas till veckan och så är det bara att hålla tummarna över att det inte är så allvarligt, men jag ser positivt på det, om vi klarade detta, då klarar vi allt! Min gissning är att det är patella luxation, men jag är ingen vet så vi avvaktar och ser vad det är och vad som krävs för att åtgärda det. Huvudsaken är att han är hemma och verkar nöjd med livet, att han får må bra och leva det hundliv han så väl förtjänar!

Detta blev en halv roman, ber om ursäkt! Vet inte hur man får in bilder här, annarrs hade jag givetvis lagt in en, såfort jag klurat ut det ska jag visa upp min gula (aprikos om man ska vara petig) mirakelvovve!

Vilken rörande historia! Vad underbart att ni fick tag på Mirakelvovven

Du skulle skicka in historian till pudelnytt och få den publicerad där!

Till sist! Välkomna!
/Anna

Vad jag blev rörd! Vilken kärlek till liten gul Anar känslan din när du fick pussen i bilen av liten gul

Välkommen hit!
Det för står man ju att han inte vill komma bort igen efter ett så hemskt äventyr,
En riktig mardröm som fick ett bra slut. hoppas vi få följa er och era framsteg
jag blir så berörd av denna berättelse. Ge voven en puss från mej.

Välkommen!

Vilken historia, och så härligt med ett lyckligt slut.

Underbar historia! Välkommen till forumet!

Välkommen, kul att du hittade hit. Vilken makalös historia!!
Helt underbart att se att så många faktiskt engagerar sig i letandet och ställer upp och hjälper till.
Själv skulle jag vara helt förstörd och halvt hysterisk om min pudelplutt skulle springa bort, vilken psykisk press ni måste ha levt under i så många dagar.
Skicka in historien till t ex Härliga Hund, eller liknande så många fler få ta del av den underbara historien som slutade så bra!
Lycka till med vovven!

Oj, vet inte vad jag skulle ta mig till om mina puddingar försvann till skogs på det där viset Helt underbart att ni fick honom tillbaka!

Åh, vad skönt att allt slutade bra.
Lycka till med din gula mirakelhund.

Tack så mycket för välkomnandet :)

Jag har haft en fantastisk tur som fick tillbaka min lilla vovve, någon vecka senare syntes det varg där han sprungit omkring så det kunde fått en helt annan vändning. Nu är han iaf hemma och mår bra, och vi njuter allihopa :)