Jag skrev ett blogginlägg där jag funderar på hur bra sällskapshundar egentligen mår. Vi människor mår ju inte så bra utan sysselsättning och känslan av en viktig uppgift, så jag funderar på hur våra hundar som inte tävlar eller har jobb mår? Vad tror ni?

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/p ... 9.13068796

Jag tror att de skiljer sig som individer, i andra hand, utöver att tillhöra rasen hund.

Min hund är sällskapshund och jag märker lite nu och då att han fått för lita att göra, var den nivån ligger beror på individen.

Det jag tycker du/jag/andra ska tänka på är att använda våra hundar så mycket vi nu än kommer på i vardagen och i vardagliga situationer. När min var yngre och hade överskottsenergi innan vi gick ut så gömde jag mina skor och bad honom hämta dom, han fick belöning för båda skorna. Av en slump upptäckte jag bära-lyckan hos honom ett nyår då vår bag-in-box av vin var tom och skulle med övriga sopor till att slängas. Soppepåsen i en hand, hunden i den andra... vad gör jag av min b-i-b... jo, jag bad honom bära den. Stolt som en tupp och på styltiga ben som en lippizanare bar han sin fångst till soprummet.

Ge hunden uppgifter i det enkla. Den kan lära sig att hjälpa till att öppna lådor om du fäster en tamp av tyg där... och att stänga dom. Att tända lyset och släcka är en annan sak. Har ni trafikljus och din hund når upp så lär den att trycka på knappen... Det är faktiskt bara fantasin som sätter stopp!

Det är också viktigt att lära hunden självbehärskning. Det gör jag bl.a genom att låta hunden min fråga om lov till sniff. Ibland så strosar vi runt och då får han det också, men när jag tar han i kortare koppel med syfte om att "bara" gå framåt så har han numera efter lite träning lärt sig att genom att han saktar in och tittar på mig så frågar han om lov. Ibland får han och ibland säger jag bara "framåt" när jag tycker snifflusten kommer för tätt.

Hoppas jag gett dig lite inspiration.

Min må bra, och bara för att man är sälskapshund betyder det ju inte att man enbart ligger på soffan å äter bullar och bli överfet. Bara för att man tagit sig upp i elitklass så betyder det inte att den hunden mår så särskilt bra.
Dom flesta hundar gillar sina liv och sina ägare även om inte allt är perfekt
dom flesta skulle inte vilja byta för allt smör i värden.

Rent generellt så tror jag att de flesta hundar mår bra av att ha en uppgift (eller flera). Och den behöver definitivt inte vara elitlydnad (se till exempel Annes inlägg i denna tråd). Om vi nu tänker på en ras som pudeln så har jag fått uppfattningen att det är en "ojämn" ras, alltså att en del individer stortrivs som soffpotatisar medan andra lever för sina uppdrag. Personligen tror jag att det är utvecklande för hundar att få tänka lite (eller mycket) .

Hej alla och tack för era kommentarer!

Kim, jag menade inte att dom skulle bli soffpotatisar. Det jag skrev i bloggen var att jag märkt att min vovve är som allra gladast när vi är ute, som att det är då han är i sitt rätta element. Visst älskar han att mysa hos mig, sova, eller även leka inomhus...men ute trivs han som bäst. Och trots att jag är sjukskriven och kan vara ute med honom mycket och är med honom dygnet runt är det trots allt bara två timmar om dagen ungefär...

Dessutom har jag märkt hur han riktigt sträcker på sig när han får ett jobb att utföra. Därför tyckte jag att det var intressant att fråga människor som har tävlande eller jobbande pudlar om dom anser att alla pudlar borde ha en sådan uppgift...

Men det verkar vettigt att det nog beror mycket på individen. Vilka bra tips, Anne! Jag har själv kommit på en del lekar med min vovve, som jag har märkt att han stolt ser som ett viktigt jobb. Som att fiska pinnar ur vattnet vid en flod i närheten och samla dom i en stor hög. Han bevakar denna hög med stor iver och är aldrig så uppspelt!

Det är nog så sant att dom allra flesta, om inte alla hundar visa glädje och stolthet när dom har en uppgift, men förväntan och belöningen har vi ju skapat. Min tycker att träning av trix, sök, och lydnadsträning är det absolut roligaste som finns, busa och leka med hundkompisarna kommer i andra hand.
men det är jag som har hittat på det vi öva inte hunden, hon hade glatt utvecklat sökandet på egen hand och hittat allt möjligt kul, spår fins det ju hur många som helst ute så hon hade spårat, skillnaden är att jag inte haft en aning efter vad, trix hade hon nog oxå kommit på en del, även viss lydnad hade säkerligen den kloka pudeln uppfattat som fördelaktig även om man inte tränat en menut. Vad är det då som saknas? Jo glädjen att utföra det som matte vill
och höra hennes glada tjut, och få beröm och torkad fisk, ååååååå så förståssssss det allra allra bästa MATTES HELA UPPMÄRKSAMHET

kan det vara så?

Jag är också inne på det spåret att när hunden märker att hela min uppmärksamhet är riktad till honom så blir han ju bara så tokglad. Att min odelade uppmärksamhet av min hund upplevs som belöning i sig och slår nog lätt ut värdet av godis.

Tänker lite på hur vår dag ser ut. Ska vi ut exempelvis så blir han så där lite lagom glad över att vi ska ut men uppmärksamheten min innan han får på sig sitt koppel vinner nog egentligen. Han bugar sig och sträcker på sig och då lutar jag mig över och kli-krafsar honom under magen fram och tillbaka x antal gånger. Svansen den går som bara tusan av pur glädje över detta.

Elliott blir också ruskigt glad när vi tränar lite bakdelskontroll. Han blir överlycklig när "klossen" han ska upp på med framtassarna dyker upp. Jag hinner knappt få ner den på golvet innan han är igång. Likadant är det när vi tränar med tasstarget. Vi har ruskigt roligt i dessa övningar tillsammans och jag skrattar nog rätt ofta till själv över Elliotts glädje i att trixa. Att han gillar dessa grejer hänger nog helt klart ihop med att jag också gillar dom minst lika mycket som han. Vi har kul ihop.

Att utföra sin uppgift av att bära soppåsen gör honom också tokglad. Han utför den med bravur. Men här har ju också min uppskattning av det varit hög från början.

Att spåra är också något som får hans svans till att vispa igång riktigt ordentligt. Ser han spårselen så har jag en lycklig hund. Men här har jag nog inte själv påverkat honom till den glädjen utan det är hans egen lust som är så hög. Jag har svårt att belöna bättre än vad spårandet i sig har i värde, belöningen för honom i form av att få jobba räcker. Jag bara stör honom om jag ska till och "tvinga" honom till att stanna till och ta köttbullar i spåret exempelvis.

Jag tror därför att visst lär vi hunden att gilla vissa saker men sedan finns det också sådant som ligger mera naturligt till hos just min hund. Jag försöker tänka på att jag ska få min hund att "skratta" några gånger varje dag, dvs att belöna för något som verkligen går hem hos min hund... det får ju mig också att skratta

Intressant det här!

Ja, som sagt alla hundar är ju individer och för en del betyder det säkert mer än för andra att matte eller husse blir glad eller är glada (s.k. will-to-please). För vissa är det viktigare än en åtråvärd belöning, men min erfarenhet är att fler hundar drivs att göra saker, i alla fall mer krävande uppgifter, för att vinna även något mer .

Hundar i det vilda ägnar ju en hel del tid och energi åt överlevnaden. Våra sällskapshundar får oftast det mesta serverat. Därför föreställer jag mig att de bör få kanalisera sin energi på något annat ! Sedan är den energin olika hos olika individer. Har de naturliga fallenheter, och det har de ju ofta eftersom de är framavlade i olika syften, så är det förstås toppen att ta tillvara dem, exempelvis lusten att spåra eller apportera.

Men som sagt, man behöver nog knappast "slå på stora trumman", utan små uppdrag som att bära tidningen eller leta upp en liten sak i gräset är fullt tillräckliga för att många hundar ska få mental stimulans.

Själv har jag en hög- och en relativt lågoktanig hund så jag har funderat en hel del på detta och inser naturligtvis att hundar också delvis anpassar sig efter vad man vänjer dem vid.