Hej!

Nu behöver jag och min sambo verkligen hjälp. Vi har en dvärgpudel på 11månader, Smilla. Hon är hur go och glad som helst, hennes personlighet går hem hos alla, människor stora som små och hundar.

Vi har bara ett litet problem... Så fort vi möter eller ser en större hund så börjar hon skälla och yla på en gång. Hon blir helt galen! Så fort vi ska korrigera henne eller säga till henne så skriker hon som en stucken gris och direkt efter fortsätter hon att skälla. Vi brukar ta henne i nackskinner eller lägga ner henne på backen, men eftersom hon skriker så fortsätter vi inte, folk runt omkring tror väl vi har ihjäl hunden...

Vi har märkt att hon till en början kan skälla och yla men kommer man lite närmare hamnar svansen mellan benen fast viftandes, då vill hon hälsa och leka. Vi även försökt att se ett mönster, vilka hundar hon skäller på, och det är mest stora hundar men det spelar ingen roll om de är korthåriga eller långhåriga osv...

Det är inte så att hon blir speciellt agressiv eller så men det är bra jobbigt att hon ska börja skälla och yla varje gång... Kan det vara så att hon skäller pga osäkerhet?

Nu behöver vi tips och råd om hur vi kan lindra hennes "utfall"...
Tack på förhand!

Tror du har svaret där!
Hon visar alla tecken hon kan till att hon är osäker. Hon skäller och ylar (=vill tala om att hunden kommer för nära och hon inte kan hantera det så hon försöker skälla och yla för att få hunden som kommer till att välja annan väg), svansen mellan benen viftandes (=osäkerhet-du är läskig, jag är rädd).

Fortsätter mitt svar... är så snabb ibland på skicka knappen

Om du/ni skäller på henne och hon å sin sida skäller på hunden så blir det ur ett hundperspektiv så att du/ni hjälper henne i skällandet mot det farliga. Så håll truten härefter

Att lägga ner hunden som redan från start bara är osäker och rädd för situationen är det dummaste ni gör. Har gjort det själv enligt tips från hundigt folk och ångrat mig djupt! Det gör att hunden tappar totalt förtroende för er.

Så sett ur hundens perspektiv så skäller ni ut samma sak och trygghet ger ni då rakt inte. Tvärtom så blir hon nog bara mer osäker på att gå ut med er.

Att bygga upp ett förtroende och en tillit är jätteviktigt.

Okej. Så om jag förstår rätt så gör vi fel i att försöka korrigera henne och ska i stället försöka låta det vara och gå åt motsatt håll?

För det där med att hon kommer för nära... ibland så skäller hon och börjar mopsa upp sig bara för att hon ser en hund, det kan vara väldigt långa avstånd emellan men ändå så brusar hon upp...

Jag kan starkt rekommendera klickerträning. Köp en klicker (svinbilliga!) och fyll fickan med godis. Börja med att klicka och ge godis direkt efter klicket, inomhus i lugn och ro. Gör detta tills hunden kopplar klicket till godiset. Ni kan variera övningen genom att röra er runt i rummet och klicka och vänta tills hunden kommer fram innan ni ger godiset. Men ett klick ska alltid följas av en godis. Bryt godiset i små bitar, så slipper ni en tjock hund. :)

När Smilla fattat grejen tar ni med er hund, klicker och godis ut. När ni möter en annan hund börjar ni klicka upprepade gånger och ge godis. Rör er hela tiden. Om Smilla så att säga spårar ur kan ni klicka och backa och vänta med godiset tills hon kommer till er.
Det tar ett tag att få till och timingen är mycket viktig. Men så fort det sitter och det har blivit en vana kommer Smilla vända sig till sin hundförare när hon möter en hund och då belönar ni givetvis.


Det här lärde vi oss när vi var på valpkurs med Noppe. Det är fortfarande inte 100%igt för oss, men några hundmöten har vi iallafall klarat av utan skäll och hoppande. Enligt kursledaren tar man bort stressen en hund upplever vid ett hundmöte, man bryter uppmärksamheten och associerar hundmötet med godis.

Om Smilla kan "gå fot" kan ni ge henne den uppgiften just när hundmötet sker och samtidigt klicka frenetiskt. Men börja med ett bara klicka, klicka, klicka, klicka nästa gång ni möter en hund.

Lycka till.

Jag har själv en liten "skrikare", skällare och hysteriker som även ylade när han såg andra hundar. Jätte-jobbigt, pinsamt och frusterande. Jag har jobbat och jobbat med honom men ingen förbättring. Vi har gått pudelpromenaderna, åkt till Stockholm och stadsvandrat, gått på utomhus-utställningar, men inget har hjälpt. Tänkte att han behövde socialtränas mer.
Det är även han som drar i kopplet.
Sen några veckor tillbaks har jag börjat jobba tyst och lugnt istället. Stressar inte upp mig pga hans beteende utan är lugn och ger honom avstånd till andra hundar. Stannar en bra bit ifrån den andra hunden och matar med godis, köttbullar m.m. Avleder. Ser till att han ser den andra hunden medans jag jobbar med godis och kontakt. Inget spänt koppel utan bara lugnt. Fortsätter att mata godis en liten stund till efter att den andra hunden försvunnit och går sen lugnt vidare. Han börjar matas med godis innan han får syn på den andra hunden.
Sista gångerna vi tränade gick han bara förbi dom mötande hundarna, fast dom skällde på honom. Utan godis. Känns sååå bra.
Vi tränar också på att inte dra i kopplet som Anne o Elliot tipsade om, och även det börjar falla på plats.
För Casper är lugnet A o O.

Lycka till.

Mia & Algot... ger dig bra träningstips!

För att en korrigering ska lyckas så ska den inte behöva upprepas. Upprepar man sin korrigering = då har korrigeringen gjorts på ett sådant sätt att hunden inte förstått vad det är frågan om. Risken är stor att man gör korrigering vid fel tillfälle och hunden lägger ihop ditt skäll till att du skäller på samma sak - det hunden tittar på är det den agerar/reagerar på. Det är en grej väl värd att ha i minnet. Så när du skäller på din hund och hunden din i sin tur tittar och skäller på annan hund så är det mest sannolika den att hunden din tror att du skäller på den andra hunden du också, och av precis samma anledningen som hunden själv tycker.