Vi har ett jätteproblem. Vår storpudelvalp, 7,5 månad, kan inte vara ensam. Vi kan inte ens stänga ytterdörren så börjar han skälla. Vi har försökt med allt, frågat alla kunniga vi hittat.
Så här har vi gjort hittills:
- Gjort sovrummet till "hans" rum. Han får sova i sängen om den är bäddad, han har vatten där och en hundsäng. Vi har byggt ett galler som spärrar av rummet från övriga lägenheten.
- Vi började med att sätta honom i sovrummet och gå därifrån, men stannade kvar i lägenheten. Om han skällde fick han sitta kvar där tills han tystnade och hade varit tyst en stund, då lät vi honom komma ut. Det gick bra tills han kom in i puberteten. Nu kan han inte ens sitta tyst i några minuter, utan skäller nästan oavbrutet.
- Vi har också provat att sätta honom i sovrummet och helt sonika lämna lägenheten. Vi bor på bottenvåningen, så vi brukar gå runt huset och titta in genom sovrumsfönstret. Oftast sitter han vid gallret och skäller och ylar, tar en paus på någon halv minut, skäller lite till, och så håller det på. Ibland har han också legat på sängen och skällt och gnällt.
- Vi har tränat på att ha ytterdörren öppen och bett honom stanna i hallen när vi går ut genom ytterdörren (det var hundkursledarens tips- att ge honom en psykisk spärr mot ytterdörren).
- Vi har tränat på "stanna" både från sittande och liggande för att han ska bli mer självständig och inte följa efter oss överallt i lägenheten. Det går lite sådär på just den punkten.

Vi kan i dagsläget inte gå till tvättstugan samtidigt, inte gå ett snabbt ärende till affären, inte vara i skolan samtidigt. Ofta gnäller han också när en av oss lämnar lägenheten, även fast den andra är kvar. Han kan också bli upprörd när någon besökare går hem. Han har helt enkelt väldigt mycket separationsångest.

Den enda förbättring vi sett på fyra månaders idog träning är att han numer inte får total panik när vi går ut ur lägenheten. Förut kastade han sig in i saker, ylade och panikskällde. Nu låter det mer som att han för någon typ av missnöjespolitik och vill berätta för oss att han inte accepterar att vi går.

Vi har också provat att ge honom en eftertraktad leksak som han bara får ha när vi inte är i lägenheten, vi har lagt ut sökspår av godis, vi har gett honom ett avlagt klädesplagg med husseochmatte-lukt. Inget fungerar. Så fort någon av oss är i hallen blir han orolig, och så fort vi går ut genom ytterdörren börjar han skälla, oavsett om vi ber honom söka godis, apportera en leksak, eller bara stänger in honom i sovrummet med galler.

HJÄLP! Vi vet inte vad vi ska göra. Vi är studenter och behöver vara i skolan, dessutom vore det trevligt att kunna gå på stan tillsammans någon gång då och då, eller äta middag på en restaurang.

Nu funderar vi på att låna en kompis vuxna hund och låta den hunden visa vår hund att man inte måste spåra ur totalt varje gång husse och/eller matte går ut ur lägenheten. Kan det fungera? Har någon något annat tips? Vi är desperata. HJÄLP.

ps: Övrig info som kanske är en delförklaring är att vi hämtade honom från kenneln strax efter präglingsperiodens slut, runt 16 veckor. Kan det ha med saken att göra? Är det kört då?

jösses...
ja ni verkar ha provat det mesta - och hittills bara fått en marginell förändring..

Kanske en äldre cool hund kan hjälpa - var bor ni nånstans?

Sedan - har ni provat att sätta honom i bur?
Då menar jag inte abrupt - för det finns nog inget som kommer att lösa ert problem på kortare tid än månader av planerad träning.

Men - det är ju så, att ju större yta hunden har att röra sig på, desto mer 'öde' är ju omgivningen.
Dessutom - det gäller att skapa ett tryggt ställe för hunden, som den kan sova på.

Så - införskaffa en stor plastbur el metallbur, men klä då in sidorna.
Börja med att göra en riktigt mysig koja för hunden - och stäng aldrig till grinden de första månaderna.
Ställ buren på golvet intill er säng, och bjud hunden att sova där på nätterna.
Lägg gärna in era otvättade tshirts el nåt sånt, och håll gärna ner armen på/till honom - så att han inte 'känner sig ensam' där. Utan han bygger sig en trygg plats - där ni ändå inte finns. En 'egen' trygg plats.

Om han sover i er säng, så är det inte svårt att inse att han inte kommer vilja att byta. Men - där är ju ni, och ifall det inte har hjälpt med tryggheten i att ligga i er säng när ni är borta, så måste ni träna på att han ska kunna sova på annan plats.
Det blir ju så markerat - när ni är där, och inte - ifall han ligger i er säng.

Blir det väldigt svårt att få honom att ligga i buren så kanske det är nödvändigt att stänga burgrinden, medans du ligger på sängkanten - så att ni fortf har kontakt. Då får ni börja med att träna honom på det sättet.

När han sedan börjar lära sig att sova och koppla av i sin bur, så när han är välrastad, och sedan lugnat ner sig igen (direkt efter en promenad/lek, så brukar det ta 15-30 minuter innan de kommit ner i varv igen, och kan vila)
så kan ni börja träna på att han sover i stängd bur - och ni gör en massa annat i bostaden.
Kanske att han får ligga där och först höra att ni är i annat rum.
Sedan är ni i annat rum - fast är tysta.
Sedan går en av er ut genom dörren, och någon är tyst kvar i bostaden.

Förstår du hur jag menar med träningen?
Obs att ovan upplägg - troligtvis spänner över 4-6 månader - då hans beteende redan hunnit bli befäst.. Det tar tid att bygga trygghet, men inte så lång tid som om han vore vuxen.
Och han är såpass ung fortf - att det borde gå att träna bort.

Såklart är allt tycka synd om honom - totalt bannlyst. Och ifall ni redan gjort det, så har han redan lärt sig att det lönar sig att skrika efter er. Ni kommer ju!

Däremot så har hans beteende oxå troligen satt sig så djupt, att det inte kommer att funka med att ignorera hans skrik heller.
Ni måste börja om från början - och bygga upp hans trygghet. Det kommer att ta månader att nå målet, men bättre ett halvårs uppoffring, än att han mår dåligt resten av livet.

Alternativet är hunddagis/hundvakt vid alla tillfällen.
Och att han får gå med ut m soporna osv.
Att ni accepterar att han har rejäl separationsångest - och inrättar livet efter det.

Sista utvägen dvs omplacering av honom - kan bli svårt med hans bekymmer.
Och vad jag förstår av ditt inlägg - inte aktuellt.

Då verkar 6 månaders uppoffring vara helt okej - i förhållandet till det.

Lycka till - och bor ni i Skåne, så kan jag kanske hjälpa till...

Vi bor i Umeå, så det blir långt om du vill hjälpa till. :) Men tack!

Vi har provat bur, den gick han iväg med och började studsa in i saker med. Den hade inget golv i och för sig. Jag har svårt att se hur han skulle bli mindre stressad av att befinna sig i en bur än i ett avgränsat, väldigt litet rum, faktiskt. Läste nyss ett inlägg på ett annat hundforum, skrivet av en herre som påstår att man inte alls ska göra någon ritual av ensamvarandet, utan istället öppna och stänga ytterdörren, skramla med nycklar och göra andra "gå-ut"-beteenden, utan att faktiskt gå ut. Detta för att avdramatisera allt som vår hund förmodligen kopplar ihop med att vi försvinner. Vi ska nog prova det, ekonomin är en aning ansträngd och burar är dyra. Sedan ska vi som sagt prova med en äldre, erfaren hund också.

Anna m Indy bor i Umeå...
Hon kan säkert hjälpa till - hon är ADM här, och har en hemsida.

Ta kontakt m henne.

Jag har ett liknande problem. Min granne i huset intill har en 4 1/2 årig dvärgpudelhane. Hon har tills för några månader sedan haft möjlighet att ha honom med sig på jobbet o alltså varit med honom dygnet runt. Nu har hon blivit friställd o måste hitta ett nytt jobb, där det naturligtvis inte är säkert att hon får ha hunden med sig.
För att försöka vänja honom vid att vara hos en dagmatte har han fått vara hos mig några timmar om dan , nu i tre månader. Jag har själv en liten tikvalp o vi tänkte att det skulle gå bra med lite sällskap. Men han gnäller, skäller o ylar hela tiden tills matte kommer tillbaka. Nu börjar mina grannar klaga över oljudet. Om valpen (som nu är 6 mån) går fram till honom morrar han o nafsar. Om hon är hemma hos honom går det däremot bra (jag har lämnat henne där då o då för att se hur det skulle fungera), o de tom leker lite ibland,(säger hans matte). Jag har också gjort så några ggr att jag varit i hennes lägenhet med min hund medan matte varit ute, men det är samma sak då ,så fort hon försvinner sätter han igång.
Jag har försökt ägna mig åt honom ,leka o kela, men han vill helst inte att jag rör honom. Kommer det att bli bättre eller ska jag ge upp? Det är jobbigt att ha honom här faktiskt , men jag vill förstås hjälpa min granne som har problem nog med att försöka hitta ett nytt jobb o förstås helst inte vill omplacera sin hund ( vilket förmodligen också blir svårt). Det är en ängslig o osäker hund, som inte gärna hälsar på andra hundar eller människor,det märker jag ju när vi är ute tillsammans alla fyra. Vad kan jag göra?

Så har vi alltid gjort bara gått alltså
Ända gångerna vi har haft problemär de gånger vi precis har flyttat.
Men nu har jag oftast haft mer än en hund åt gången.

Fast när jag köpte Bus för 81/2 år sedan hade jag bara henne oftast, och jag hade faktiskt ingen tanke på att jag var tvungen att träna henne
Nu har jag tre stycken och om de inte ska följa med säger vi till dom att dom får vänta hemma och vakta huset. Dom r ju inte överlyckliga men tysta ända tills dom ser bilen då börjar de skälla, de anser att från det att vi kör in bilen på tomten till att vi öppnar dörren får det gå max en halv sekund

Jag tror att man ibland gör allt mer komplicerat än det behöver vara.

Jag delar med mig det jag lärde mig på en helgkurs så "mamma" till tipset är Turid Rugaas. En dam som passerat pensionsåldern men är aktiv och numera mest "brinner för" hundar som lever i stress. Har klippt in detta från mina sparade anteckningar från kursen.

Ensamträning
Detta med att hunden inte klarar av att vara ensam är det allra vanligaste problemet jag möter bland hundägare. Det behöver läras in väldigt sakta, hunden behöver lära sig att den känner sig trygg och lära sig att du faktiskt kommer tillbaka. Jag rekommenderar inte bur, det finns faktiskt hundar som har klaustrofobi.

När du börjar ensamträna bör du aldrig hunden bli ensam annat än just för träningen så det är lämpligast att passa på när du har 2 till 3 veckor sammanhängande ledighet. Gå ut genom dörren och in igen utan att stänga den, lär in även ett handtecken för vänta. När hunden är lugn med det så stäng två sekunder, sedan har du dörren stäng tio sekunder och utöka successivt. När du märker att hunden är lugn och inte bryr sig över att du går ökar du i tiden i den takt som passar hunden. När den klarar av att vara ensam i tjugo minuter så klarar den att vänta på dig ända till dess att du kommer hem.


Det innebär att du måste börja studera din hund noga så att du ser när den verkligen är lugn. Utifrån mig och min hund så vet jag att efter en rejäl promenad inklusive lite lek och träning samt en måltid därefter gör att hunden min går och lägger sig. När han väl lagt sig och kommit till ro ordentligt så skulle jag kick-starta ensamträningen för att ha bästa möjliga förutsättning.

Poängen och framgångsfaktorn i denna träning ligger i att du kan läsa av din hund. Lyfter hunden lojt på huvudet bara för att kolla av dig när du är på väg ut så är det bra, lyfter hunden upp huvudet och verkar lite stel och orolig så måste du backa i träningen. Syftet är att i hela träningen ha lugn hund i fokus.

När min egen hund hade tillgång till hela lägenheten blev det uppenbarligen för mycket för honom så jag skärmade av ett utrymme vid hallen så han fick någon kvadratmeter att vistas på. Vattenskål var nog det enda jag "bjöd på", inget godis eller så. När han slapp "vakta" hela lägenheten blev han mycket tryggare.

Vissa säger att hunden inte ska ha sin plats nära dörren men jag vet att min egen hund känner sig tryggast där, det är den plats han själv valt.

När man själv lärt sig att ens hund blir stressad så går man själv upp i stress bara av tanken att lämna hunden. Det måste brytas. Tänk på glass, att sitta i en roddbåt och fiska eller annat härligt när du ska till att träna. Din känsla för det hela ynglar av sig på hunden din.

Lycka till - det går!

Berätta vilken väg ni valt att träna på och följ upp så vi får hänga med för att få veta att det går och hur det går

Hej på er!

Som sagt låter det som om ni har testa det mesta och jag känner verkligen igen mig i ert fall. Jag och min sambo har en dvärgpudel, Smilla. Hon är snart 11 månader.

I början när vi fick hem henne gnällde hon hela tiden och hon lider fortfarande av rimlig separationsångest. Vi hade först gjort i ordning en valphage åt henne med kompostgaller men redan första natten fick hon för sig att börja klättra på gallret för att komma oss nära. Vi fick helt enkelt sluta med gallret.
Värre blev det när vi visade tecken på att gå, då ställde hon sig snabbt vid ytterdörren för att visa att hon minsann skulle med. Och om hon inte fick följa med började hon yla och skälla så fort vi stängt dörren. Hon kunde säkert hålla på minst en halvtimme, så vi satte ofta upp en lapp med våra telefonnummer på dörren ifall hon skulle stöa någon granne. (Den här tiden bodde vi i en etta).

Senare flyttade vi till en trea, vid den här tiden var hon 4-5 månader. Vi började öva när vi gick till tvättstugan. (Läste här på forumet att det inte spelar någon roll hur många gånger om dagen man vill öva, så vi övade och övade). I stället för att hon fick sitta vid ytterdörren och gnälla fick hon i stället vara i sovrummet, en plats där hon kunde känna sig trygg. Alla leksaker fanns där, vatten och hennes bädd...

Vi fortsatte att öva och det gav oss resultat. Visst märks det på henne att hon inte vill bli lämnad ensam men hon accepterar det. Så fort vi ska gå kan vi gå in i sovrummet, ropa på henne och säga att hon ska gå och lägga sig. Antingen kryper hon in i sig väska som hon har, eller så kryper hon in under sängen där hon brukar sova...

Jag vet att det verkligen känns hopplöst men jag tror att om ni fortsätter öva, korta stunder flera gånger om dagen, så kommer er hund och kunna acceptera läget.

Hoppas att vår erfarenhet av ensamträning kan vara till hjälp! LYCKA TILL!

TACK alla för fina tips. Vi övar just nu på ligg och stanna kvar. Genom denna träning har jag nu lyckats gå ut genom ytterdörren, stänga den och komma in igen, och hunden ligger fortfarande kvar! Jag hoppas att det kan ge utdelning, så jag kör på ett tag och så får vi se. Sambon ska på gymet ikväll, så då kan jag testa i skarpt läge.

Fortsätt gärna tipsa! Allt är av värde! God fortsättning!

Uppdatering:

Vi börjar tappa hoppet. Vi har fått bort hans total panik när vi tränar, men tiden han kan vara ensam ökar inte, vi ligger på 5-6 minuter, ibland börjar han yla efter 2. När vi tränar så ger vi honom en pet-flaska fylld med leversnittar och insmetad i tonfiskpastej och stängder dörren. När vi sedan hör att han leker med den går vi ut genom ytterdörren.
Vi har en såndär DAP-flaska man sätter in i eluttaget, vi tränar bara när han är motionerad och utvilad och lugn.
Vi har helt enkelt inte råd med hunddagis, dessutom är det bara kanske en-två ggr i veckan á 2-3 timmar det skiter sig för oss (dvs båda har något obligatoriskt i skolan). Hitills har vi löst det med hundvakt, alternativt att någon helt enkelt inte gått till skolan och fått göra restuppgifter eller liknande. Hundvakterna börjar bli rätt less på oss...

Dessutom har vi fått till oss (från flera håll) att det här beteendet dels förmodligen är medfött, och att det inte alltid går att träna bort, dvs att det finns omöjliga fall.

Vi var förberedda på att våra liv skulle förändras med en hund, men inte i den utsträckningen att vi riskerar att inte klara av våra utbildningar för att en av oss alltid måste vara hemma. Det har gått så långt att vi börjar fundera om vi kan ha kvar honom, vilket är en helt fruktansvärd tanke.

Det har också gått så långt att vi (i alla fall en av oss) börjat tänka på allt positivt med att inte ha hund, det är en sak att behöva anpassa sig, men en helt annan att vara låst 100% av tiden.

Vi älskar honom, och han gör oss glada varje dag, vi har roligt när vi är ute och tränar, motionerar, leker, spårar osv, och han verkar väldigt nöjd med oss också. Alla som träffar honom blir förälskade i honom, folk som "hatar" pudlar ändrar sig, osv.

Men jag vet ärligt talat inte om vi klarar av det här i längden. Till sommaren måste vi båda jobba för att klara ekonomin, och även om vi lyckas träna upp det så att han kan vara ensam en timme eller så, kommer det inte att räcka.

Som vi ser det har vi tre alternativ:

-Skaffa en till hund (vuxen) -ekonomisk fråga, tidsmässig fråga, och inga garantier att det blir bra. Hur mycket "värre", dvs mer jobb är det egentligen att ha två hundar? Jag är tveksam till att vi kan ge två hundar den uppmärksamhet och aktivering som krävs.

-Omplacera honom, vilket hade varit "enkelt" om han lidit, men det är snarare vi som lider, vilket gör att det känns väldigt märkligt. (vi har ej avtalat om återköp med uppfödaren) Jag vet inte om det är egoism och hybris, men det känns som att han skulle vara väldigt ledsen om vi försvann ur hans liv, även om den nya familjen var underbar.

-Fortsätta som det är nu, träna på och hoppas att det går över, vilket vore fantastiskt om det funkade, men desto mer jobbigt för oss (och honom?) om vi sitter här om ett halvår och fortfarande tänker samma sak.

Om vi måste göra oss av med honom kommer jag aldrig mer kunna skaffa hund, hur gärna jag än vill ha en hundkamrat, jag kan inte ens förstå att vi tänker på det här sättet, men det finns där och gnager sönder oss. I förlängningen (utan drastisk förbättring) tror jag inte att det är så hälsosamt för vår relation med varandra heller, heller inte för vår relation till hunden.

Det här blev långt...